En novemberdag 2003 föddes en kull kattungar här hemma. Våran Fis-Lisa fick två bäbisar, en hane och en hona. Båda tingade redan innan de föddes. Det blev en svår och utdragen förlossning, hanen tog lååång tid på sig ut i världen och vi fick hjälpa till en hel del. Han kom med bakbenen först och Fis-Lisa tog till slut tag och slet i honom som en besatt (det är inte helt enkelt att hålla en panikslagen kattmamma mitt under pågående förlossning....).

Poängen är att halte Elliott naturligtvis blev kvar här hos oss.... Ingen vill ju ha en skadad "bonnkatt". Vi rådgjorde ända från början med vår veterinär, som för övrigt är en helt suverän djurdoktor tillika en underbar människa! Elliott hade inte ont, trots att ena bakbenet var helt "fruset" i knäleden. Han klarade av allt som en "hel" katt kunde och var den allra pratsjukaste av våra missar. En riktig liten personlighet med andra ord!

Elliott på sin favoritplats under kökselementet.

I måndags morse var han sig inte lik, våran lille skrutt... Han jamade och skrek och ville inte gå eller ens stå upp... Och det var nå't i hans ögon som fick mig att inse att detta var allvar! Alltså, in i buren med pojken och iväg de fem milen till farbror doktorn. Det visade sig att Elliott led av urinstopp.... Överlycklig blev jag: det går ju att fixa!! "Vi" tömde urinblåsan på massor av blod och "grums", stackars liten!!

Hem och vila ett par dagar... Men han blev bara sämre... Vi kämpade och gjorde allt vi bara kunde, men idag fick vi se oss besegrade! Ny resa till veterinären, nu fick han hjälpa lille Elliott att somna in, han var fruktansvärt dålig! Njurarna hade tagit för mycket stryk.... Han fattas oss redan!!

Sov gott, hjärtegryn!!!